lite Buss-action <3
Det finns en kille på min skola. Jag har en ganska stor hemlig crush på honom, anledningen till att jag har det är för att han är kompis med my beloved offer-olof. Det är så det är! Jag är inte bara besatt i en kille, utan i alla hans kompisar också (även alla hans gamla tjejer med det kommer någon annan gång.)
Den här killen brukar vi kalla Polisen, han började som ett skämt, men nu så kan jag lugnt säga att jag aldrig hade sagt nej till honom! Efter att jag fått reda på att han är kompis med offer-olof (som jag såg på hans bilddagbok) så började jag även att läsa hans blogg.
Det som är det roligaste är att i bloggen så läste jag om att han skulle flytta, och vet ni vart han flyttade?!? Till ett hus som ligger 5 min ifrån där jag bor! Det är inte ens ett skämt, utan helt och hållet verklighet.
Nu har det blivit så att vi åkt samma buss vissa morgonar och även samma buss hem vid kanske 2 tillfällen.
Imorse hände en väldigt stor grej.
Jag var påväg till bussen och vem möter jag? Igen mindre än Polisen!
Det såg ut såhär:
Vi fick ögonkontakt, men rädd som jag är så tittade jag snabbt bort. Det vita i den högra kanten är busskuren (om man inte såg det.) Jag ställde mig för att vänta på bussen, han ställde sig en meter bredvid. Jag lovar att mina ben skakade, jag blir så fruktansvärt nervös av hans närvaro. Det är väldigt patetisk! Vad som är värre är att jag tycker att han gör mitt liv lite mera spännande, och jag känner att jag lyckats om han tittar på mig. Jag vet inte hur jag ska vara när han är nära. Jag fixar mitt hår, kollar klockan på mobilen, tittar åt sidan, tittar fram, tittar åt sidan, fixar mitt hår osv.
Självklart för att få mig själv att se ännu mera patetisk ut så kan jag berätta att jag alltid lyssnar på Bob Dylan när jag ser honom vid bussen. Och så höjer jag extra mycket, så att han kanske ska lägga märke till det och bli lite imponerad av mig. Eftersom jag vet hur mycket han gillar Bob Dylan (precis som offer-olof.)
Bussen kom och jag gick på den, han gick alldeles bakom mig och han satte sig så att det enda som skiljde oss åt var korridoren. Jag sneglade på honom hela bussresan. Sedan när vi skulle gå av så såg jag till att gå av precis efter honom. Jag gick i samma takt som honom så att jag kunde gå snett bakom hela vägen till skolan. Sedan när vi skulle gå in i skolan så puttade han upp dörren för mig och tittade lite bakåt. Jag blev väldigt rörd.
Det är så patetiskt att jag blir så kär i honom bara för att han är offer-olofs kompis. Att han kan vara en så stor glädjekälla för mig. Han höll upp dörren för mig och det gjorde hela min dag, kanske min vecka.
Men jag har massa mer om Polisen, och andra av offer-olofs kompisar. Det är som om att jag till varje pris vill vara en del av hans liv. Helt patetiskt!
