failnini

Okej den här killen, som jag kanske har på G, som jag kallar Praoeleven.
Saken är den att jag inte ens vet om jag vill ha honom längre.
För han är ful, lång och väldigt smal, han är också ganska elak ibland, speciellt idag.

Men jag ska nog ta honom ändå. För jag vet inte hur lång tid det kommer att ta innan jag hittar en kille jag tycker om. Det skulle kunna dröja ett år?! Eller längre?..

Det här är vad dåligt självförtroende innebär, att jag tar en kille som jag inte ens vill ha så mycket bara för att jag inte vet om jag kommer att få någon annan. Hellre honom än ingen tänker jag.

Helt sjukt patetiskt.
Man ska jag ha en kille som man vet att man tycker om, som man är kär i på riktigt.

3 Maj Lördag

Svartsjuk är vad jag är, jag är rent ut sagt full av det! Jag måste sluta tro att jag kan bli en del av nån annans liv. Jag vill bara trycka mig in i offer-olof och Ns liv. Jag är så fruktansvärt avundsjuk på N. Min bekymelserynka har nog inte varit så tydlig som den är nu, jag förstår inte, varför kan jag inte skaffa mig ett eget liv?

Och Praoeleven... Herregud! Jag gråter snart på alltihop. Dom är så dumma i huvudet och jag är svartsjuk på allihopa. Jag är så ledsam som bara sitter och grinar för att jag inte orkar ta tag i mitt eget liv. Jag är alltid svartsjuk och jag vill sparka allihopa, de 3 key-figures in my life. Hata hata hata hata hata hata!!!!!

Nu ska jag gå ut och lyssna på musik och tänka på hur bra mitt liv hade kunnat vara.

Jag måste ta mitt förnuft till fånga, varken offer-olof och Praoeleven är speciellt viktiga, dom är bara vad jag gjort dom till. Praoeleven skriver ju bara töntiga saker, och offer-olof bara uppmuntrar det. Han är trots allt en tönt, som iofs haft N, som kanske har N.. Jag vet inte vad jag pratar om! Jag skulle ju aldrig kunna få N!

N=offer-olofs gamla flickvän som går på min skola

27 April

Jag fattar inte grejen! Två killar ifrån samma klass har liksom så gott som kommit till mig och sedan inte velat ha mig. Jag fattar Praoeleven* minst. En kompis hade pratat med honom om mig typ, och om hans dåliga självförtroende bla bla att han tycker att han är ful m.m. och att det går segt med brudarna. Vad är det för fel på mig då?! Jag är inte ful, jag är ganska rolig, jag har inte varit speciellt blyg mot honom, jag har varit ganska smart, jag har varit smal och min rumpa har varit helt okej!

Sedan så är det jättesynd om honom! Jag fattar ingenting!! Är han hellre ensam än att vara med mig? "Kanske" är väl lika mycket Nej som "möjligt" jag blir så trött, eftersom det verkligen måste vara nåt fel på mig, när den första killen är den kåtaste i hela våran lilla stad och den andra typ är all alone, jag tror att han vill ha vilken tjej som helst förutom mig. Hur ska jag någonsin kunna hitta någon när inte ens dessa två tycker att jag är värd besväret. Jag är antagligen den lättaste av alla, bara att ingen orkar bry sig.

Jag är ju helt dum i huvudet, jag bara vill att någon ful kille ska knulla mig. Hur ska min framtid bli? Detta var inte alls som jag väntat mig att livet skulle erbjuda, jag har alltid haft lite för bra självförtroende egentligen. Jag förstår inte riktigt reglerna.. Vilka får vilka? Hur ska man vara? En perfekt tjej kan sjunga fint, hon har fin hy, hon har stora läppar, hon är öppen, hon är säkert rolig, hon är outgoing, hon har många kompisar.

Praoeleven vill ju typ KANSKE ha mig, alltså är jag inte tillräckligt bra. Vilka tjejer borde han ha då? Dom är säkert mognare än mig kanske lite mera tjejiga och mera romantiska, de behöver väl inte vara snyggare, men antagligen mysigare. Jag måste vara imitten då, inte sådär cool men inte mysig heller. Vad har jag för framtid? Kommer någon någinsin vilja ha mig, som inte är typ min gammla kille? Han måste vara den enda killen som jag inte vill ha..? Samtidigt den enda killen som någonsin velat ha mig. Han sa en gång att han inte tyckte om mig sådär speciellt mycket i början, utan sedan efter att han varit hemma hos mig. Att veta det äter mig innifrån. Att inte ens HAN ville ha mig från början. Ger jag ett dåligt första intryck på personer då? Orka att vara såhär långt ner, jag ska skriva det här på min blogg in a while. Just nu är jag längst ner, det skulle inte ens hjälpa om Praoeleven skrev, eftersom jag ändå inte är tillräckligt bra och bara på hans "kanske-lista".

Jag är inte värd att ha det såhär! Någon borde väl vilja ha mig längre, bara för detta så ska jag byta ut Praoeleven så fort jag får chansen och så ska jag vilja ha offer-olof lite mera, för han har ändå en ursäkt till att inte vilja ha mig, eftersom han och den där coola, småtjocka blonda tjejen som heter Malle har haft något, och N såklart, jag skulle aldrig kunna mätas med N. Praoeleven däremot??!

* = En kille som jag kanske har på G som jag inte vågar skriva det riktiga namnet på så istället så använder jag mig av ett av hans smeknamn som jag brukade använda innan jag kände honom.

Långt att läsa, jag vet. Jag lovar att nästa inlägg ska vara betydligt kortare.
Puss på er om ni orkade läsa ända hit ner!

Förra sommaren så hade jag offer-olof på G, det var tider det. Nästan svårt att tänka sig nu.
Men han brukade vara jättesvår att få kontakt med på msn, så jag hade olika sorts rutiner för att få honom att svara.
Jag visste vilken tid han slutade jobba, så alltid runt kl 5 så såg jag till att vara inne på msn, och så precis när han loggade in så skrev jag.

Alltså detta var för 1 år sedan, så jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, det bästa hade väl varit att spela svårflörtad och sånt, men det kunde jag inte, vet inte om jag kan det nu heller. Det funkade väl ibland och så, min andra plan var att ta upp sex. Jag lovar, det funkade varenda gång. Han blev jättepå när jag sa någonting som hade med sex att göra.

Det bästa jag gjorde var när jag skrev till honom och berättade om hur lat jag var och att jag inte ens hade orkat bry mig om att ta på mig några byxor. Då hade jag vunnit honom. Han fortsatte det hela med att han var alldeles nyduschad och fräsch med nya kalsonger. Och då frågade jag om han flörtade med mig och då sa han "Möjligt" just i den situationen så tog jag möjligt som en positiv sak. Men han sa sedan att det var svårt för att han tyckte att jag var kall som en isbit och så... Det slutade iallafall med att vi bestämde träff. Vilket han inte hade kunnat under hela sommaren, men bara för att jag inte hade några byxor så var han ledig under helgen.

Men det är nog så mycket på top som jag varit, alltså inte speciellt mycket att "hänga i julgranen" ändå (hörde uttrycket från min blogg-vän idag) nästan lite patetiskt av att jag blir glad av att tänka på det. Tanken att jag nästan nästan haft honom är väldigt trevlig.

Föresten så hade jag byxor på mig..

Jag måste egentligen vara den mest lätta-att-få-i-säng av typ alla.
Bara att ingen tycker att jag är värd besväret.

Det står "utnyttja mig för sex" skrivet i pannan på mig!
Varför är det ingen som nappar?

Nej, jag har bara fått en släng av dåligt självförtroende.

Egentligen så grundas alla mina problem i mitt dåliga självförtroende.
Om jag skulle se till att få bra självförtroende kanske?
Måste bara ta reda på hur man gör.

Jag TROR att jag har en kille på "G" men jag vet inte riktigt för då känns det som om att jag kommer att förstöra det på något sätt snart ändå..

Msn är jobbigt, för antingen så är jag online utan att börja skriva till honom, då kanske han tycker att jag är dum i huvudet och tråkig, eller så skriver jag till honom och då kommer han att tycka att jag är för desperat. Alltså känns det lättare att vara offline och inte prata med honom alls. Då kan jag ju inte förstöra något iaf. Jag måste överanalysera allting hela tiden så att jag förstör det.

Jag vill inte heller ge mig själv falska förhoppningar, för att jag inte ska bli jättebesviken sen när han dissar mig.

En  sorglig sak som jag kom på.

Jag älskar att sortera.
Alltså städa är jobbigt, för det blir man svettig av, men att sortera gamla papper är bland det roligaste jag vet. Jag gillar även att rensa min garderob, men det har jag gjort så mycket nu så det finns ingenting att rensa kvar.
Alla mina papper har jag sorterat in i olika mappar och jag har allt i en låda. Jag vet precis var jag har allting. Vilket är lite tråkigt eftersom det gör det helt onödigt att sortera. 

När jag är hemma hos kompisar och ser att de har lådor med massa gamla papper och småsaker så blir jag avundsjuk. Jag är nästan sugen på att fråga om jag kan få sortera och när min lillasyster rensar sin garderob så är jag alltid på plats.

När mamma och pappa är borta och jag får vara ensam i huset så känner jag mig nästan sugen på att städa i köket, när jag egentligen hade kunnat bjuda hem alla från min skola och ha FF. Jag vet inte ens om det är ok att säga FF, så efter är jag.

När ska jag bli en riktig tonåring?

Jag har egentligen inte ens rätt att skriva såhär om offer-olof, eftersom vi aldrig haft någonting, han var bara den första bästa killen som jag stötte på och som jag inte lyckats glömma.

Jag minns exakt vilka kläder jag har haft på mig när jag träffat offer-olof. De kläderna är speciella för mig, de är mina offer-olof-kläder. Jag vet tilloch med vilka strumpor jag hade när jag träffade honom. 

Sedan så tycker jag om att gå på alla ställen som jag vet att jag sett offer-olof innan. Vägen vi gick hem till honom är speciell för mig, jag tycker om att gå där. Och den gången vi träffades vid ett cykelställ vid stationen, ett mycket speciellt ställe.. Jag vet precis var jag har sett honom innan. Det är som om att jag tror att bara för att jag har sett honom där en gång så kommer jag att se honom där igen.

Så offer-olof-kläder och offer-olof-platser.
Vad ska det bli av mig?

Jag har väldigt svårt att verkligen verkligen komma på något riktigt bra och träffsäkert. Men jag vet att jag har massa här inne i mitt huvud som bara väntar på att få komma ut. Jag får ta och läsa i någon gammal dagbok efter maten. För läxor är jag alldeles för lat för att göra. Jag får vänta tills dagen innan, då paniken kommit.

Facebook är så gott som utdött, men det är nu som jag har tagit upp det på riktigt. Jag känner någon slags stress över att jag inte har tillräckligt med kompisar. Jag har lyckats skrapa ihop 30 någonting, medan andra hur lätt som helst har 200. Jag vet inte hur man bär sig åt, hur kan man känna 200 personer?

Det hemska är när jag har gått in på personer som jag har trott vara mobboffer, och sedan sett att de faktiskt har tre gånger så många kompisar som jag..

Det patetiska i detta är att jag faktiskt bryr mig om hur många kompisar jag har på en skitsida som facebook. Det som är ännu mera patetiskt är att det antagligen inte är någon som går in på min sida ändå.

Mitt liv är väldigt ointressant för att inte dö av uttråkning så har jag två saker:

1. Sims2 - Jag spelar inte lika mycket längre, men förr i tiden kunde jag längta hem till mitt sims. Sims ger en möjligheten att göra sitt drömliv. Jag bor i en stad omgiven av snygga kändisar som jag gjort ganska seriöst med hjälp av google. Jag har alltid de snyggaste killarna och byter väldigt ofta. Jag har jättemycket sex och ett helt okej jobb, sedan så har jag tre barn också, för att föra de fantastiska generna vidare. Nyligen gjorde jag offer-olof och Praoeleven.

2. Andras liv - Jaa, jag lägger mig i alla andras liv. Det är nog tack vare att det finns så många som bloggar och bilddagboken, nu även facebook. Jag har ganska bra koll på många människor, utan att faktiskt ha pratat med dom över huvud taget. Jag har så mycket bilddagboken och blogg namn inprintade i huvudet så att jag glömmer bort massa andra saker. Jag lägger ner mycket mera tid på andras liv än mitt egna.

Jag lyssnar på Bob Dylan för att försöka vara cool. Det är jag inte, för ingen vet att jag lyssnar på Bob Dylan. Jag vill att alla ska veta, men jag vet inte hur man säger det.
Jag lyssnar faktiskt mest på Bob Dylan för att offer-olof gör det. Jag vill att han ska tycka att jag är cool och allmänbildad så att han ångrar sig och vill träffa mig igen. En tredje gång.

..den dagen som vi inte har något att skriva så är det för att vi inte har någonting mera patetiskt kvar i våra liv.

Men jag tvivlar på att den dagen kommer...

Jag tror att tv ska förändra mitt liv. Program som Oprah tillexempel. Jag har inte riktigt förstått att jag måste gå ut och göra något åt saken. Nej jag sitter framför Oprah och försöker ta in så mycket som möjligt. Det är egentligen bara för 40+ tanter, men där sitter jag bänkad framför tvn redo för att lära mig massa saker från Oprah.

En person som jag väldig gärna hade velat vara är:



Maja Ivarsson ifrån the Sounds. Hon är snygg och sexig, kaxig, farlig, självständig, blond, intressant, vulgär, har attityd och hon är väldigt snygg i skinnjacka, sedan så sjungen hon i ett band med bara killar. Hon är egentligen allting som jag inte är och aldrig kommer att bli. Hon är en sådan person som man hade kunnat skriva en låt om, jag är en sådan person som man aldrig hade kunnat skriva en låt om. Jag är bara allmänt ointressant.

Lyssna gärna på She's electric med Oasis, jag hade velat att någon skrev en sådan låt om mig.

Oj min kära vän så fel du har..

Jag kan säga att jag aldrig varit på en "riktig" fest i hela mitt liv. En bra fest där man super och hånglar med personer som man inte känner. Jag tycker inte att: 8 pers instängda i en kompis hus med lite alkohol räknas som en fest.

Sist jag var full var någon gång i december skulle jag tro, sen dess har jag knappt druckit ett piss.

Den enda gången som jag har fått action var hemma hos en kompis med några och en tjej jag känner lyckades att få dit några av hennes klasskompisar, varav 4 st var killar. Det slutade med att vi spelade "The kissing game" på intiativ av en av klasskompisarna som var utbytesstudent och pratade engelska. Sedan så har det aldrig hänt igen.
Jo, nyligen var jag någonstans på en s.ka. fest, men det kan räknas som en av de värsta upplevelserna i mitt liv. Jag umgås inte med personer som kan bjuda mig på fester helt enkelt. I min nuvarande klass är jag alldeles för töntig för att få bli bjuden på en av deras fester.

Saken är den att jag vill verkligen festa. För att må bättre själv så skämtar jag om alla som går på vilda fester, men egentligen så suktar jag efter deras liv. Jag sitter på bilddagboken en lördagkväll och tänker "åh vad kul, nu är alla på fest imorgon så kommer jag att få se massa festbilder". Jag tycker att det är kul att dricka alkohol, inte för att det är gott utan för att jag gillar att känna mig snygg. Sedan så är jag väldigt lättpåverkad och känner mig full efter 1 cider.

Det finns en kille på min skola. Jag har en ganska stor hemlig crush på honom, anledningen till att jag har det är för att han är kompis med my beloved offer-olof. Det är så det är! Jag är inte bara besatt i en kille, utan i alla hans kompisar också (även alla hans gamla tjejer med det kommer någon annan gång.)

Den här killen brukar vi kalla Polisen, han började som ett skämt, men nu så kan jag lugnt säga att jag aldrig hade sagt nej till honom! Efter att jag fått reda på att han är kompis med offer-olof (som jag såg på hans bilddagbok) så började jag även att läsa hans blogg.

Det som är det roligaste är att i bloggen så läste jag om att han skulle flytta, och vet ni vart han flyttade?!? Till ett hus som ligger 5 min ifrån där jag bor! Det är inte ens ett skämt, utan helt och hållet verklighet.

Nu har det blivit så att vi åkt samma buss vissa morgonar och även samma buss hem vid kanske 2 tillfällen.

Imorse hände en väldigt stor grej.

Jag var påväg till bussen och vem möter jag? Igen mindre än Polisen!
Det såg ut såhär:



Vi fick ögonkontakt, men rädd som jag är så tittade jag snabbt bort. Det vita i den högra kanten är busskuren (om man inte såg det.) Jag ställde mig för att vänta på bussen, han ställde sig en meter bredvid. Jag lovar att mina ben skakade, jag blir så fruktansvärt nervös av hans närvaro. Det är väldigt patetisk! Vad som är värre är att jag tycker att han gör mitt liv lite mera spännande, och jag känner att jag lyckats om han tittar på mig. Jag vet inte hur jag ska vara när han är nära. Jag fixar mitt hår, kollar klockan på mobilen, tittar åt sidan, tittar fram, tittar åt sidan, fixar mitt hår osv.

Självklart för att få mig själv att se ännu mera patetisk ut så kan jag berätta att jag alltid lyssnar på Bob Dylan när jag ser honom vid bussen. Och så höjer jag extra mycket, så att han kanske ska lägga märke till det och bli lite imponerad av mig. Eftersom jag vet hur mycket han gillar Bob Dylan (precis som offer-olof.)

Bussen kom och jag gick på den, han gick alldeles bakom mig och han satte sig så att det enda som skiljde oss åt var korridoren. Jag sneglade på honom hela bussresan. Sedan när vi skulle gå av så såg jag till att gå av precis efter honom. Jag gick i samma takt som honom så att jag kunde gå snett bakom hela vägen till skolan. Sedan när vi skulle gå in i skolan så puttade han upp dörren för mig och tittade lite bakåt. Jag blev väldigt rörd.

Det är så patetiskt att jag blir så kär i honom bara för att han är offer-olofs kompis. Att han kan vara en så stor glädjekälla för mig. Han höll upp dörren för mig och det gjorde hela min dag, kanske min vecka.

Men jag har massa mer om Polisen, och andra av offer-olofs kompisar. Det är som om att jag till varje pris vill vara en del av hans liv. Helt patetiskt!

Detta sa min kära blogg-kompis idag "man vill att nåt patetiskt ska hända så att man kan skriva det i bloggen!" Kunde inte sagt det bättre själv.

En gång i tiden hade jag en pojkvän.

Det var inte för att jag var överdrivet kär i honom eller något, mera tvärtom faktiskt. Han var så fruktansvärt irriterande. Han var ful med rött hår och pratade fult med en ful dialekt, sedan så var han ganska jobbig och inte speciellt snäll heller. Egentligen så borde han inte ens räknas som en pojkvän.

Vi var i alla fall tillsammans i kanske tre månader? Jag har inte en aning! Vi var tillsammans under sommarlovet kan jag säga. Och efter att han hade bott hos mig i tre veckor så hatade jag honom verkligen. Så dagen innan jag skulle börja på gymnasiet, eller kanske två dagar innan så gjorde jag slut med honom. Detta var också två dagar innan hans födelsedag. Men göra slut var det jobbigaste, eftersom han bodde långt bort så kunde jag ju inte träffa honom så det var helt uteslutet. Telefon skulle väl då antagligen vara det snällaste alternativet, men det ville jag verkligen inte.. så jag skrev ett mail.. Hur pinsamt är inte det? Jag skrev ett väldigt långt och snällt mail kan jag säga i alla fall..

Jag har pratat med honom på msn av och till, även på telefon ett par enstaka gånger.

Nu har han en flickvän och jag skulle kunna tänka mig att dom varit tillsammans i ett halvår. Han har verkligen gjort ett s.ka. Uptrade. Hon har brunt långt hår och är jättesöt och dom verkar vara ganska kära och lyckliga.

Även fast jag inte vill vara tillsammans med honom så känns det ändå lite jobbigt, att han träffar en söt tjej och får ha massa sex medan jag bara träffar konstiga fula och elaka killar som inte ens tycker att jag är värd besväret.

Det om något är patetiskt!

..det har jag varit i hela mitt liv och jag kommer antagligen att fortsätta vara det..

Min kära blogg-kompis. Det är helt sjukt att vi har precis samma problem. We are alike.